Nu är det verkligen höst på riktigt. Kallt, blåsigt och regnigt. Ibland hatar jag det verkligen, och ibland kan det faktiskt vara riktigt skönt. På svenskalektionen idag skulle vi gå ut och under en tid skriva om allt man såg, hörde och kände. Jag skrev något i stil med "Den kyliga vinden tar kraftigt tag i mitt hår och de meningslösa papprerna som ligger framför mig vill helst inte ligga kvar, utan sväva långt, långt bort. Löven i trädens kronor har börjat skifta färg. Jag ser en blandning av grönt, gult och rött, vilket livar upp den askgråa bakgrunden. Marken och likaså himlen är grå. Himlen är täckt av gråa, hotfulla moln som sträcker sig långt, enda bort till horisonten. Det känns som om molnen bara fortsätter att tätna, och aldrig tar slut. Men det är väl klart, att någon gång tar väl allting slut". Jag säger bara höst! Puss