Jag satt vid min skrivbord framför datorn och inte gjorde någonting. Då tittade jag av okänd anledning upp från skärmen ett tag och fick syn på alla mina medaljer som hänger ovanför skrivbordet. De hänger klart tydligt, men det är som jag aldrig riktigt ser dem. Men så granskade jag dem noga. Det var några från långdistansloppet som vi hade vid vår gård där jag bodde när jag var liten. En guld och två bronsmedaljer. Sen hittade jag även några medaljer från när vi hade skridskotävling i min lågstadieskola. Jag vann den tävlingen, mot killar också! Typ femtom fotbollsmedaljer hängde där, och även många innebandymedaljer. Hittade även ett antal friidrottsmedaljer och skol-dm medaljer. Kom tvåa i längdhopp på skol-dm när jag var liten. Hittade även några volleybollmedajler.
Vad jag vill komma fram till är hur mycket jag längtar tillbaka till att vara liten. Jag var inte bara bara en sporttjej som älskade sport utan hela livet var annorlunda. Då var allt verkligen så lätt, inga jobbiga stunder så som vänner som sårar, killar som beter sig som skit. Inga jobbiga vuxna som tror att de bestämmer över ens liv och inga krav på en att man ska prestera så bra i allt som ligger i ens väg. Allt jag känner är nostalgi.
Nu kommer snart sandra hit. Wiiiho!