Nu hade jag tänkt att skriva av mig lite grann. Inget tvång att läsa det, vilket ni nog förstår. Sommaren har varit helt underbar, bästa sommaren på länge, ett minne för livet. Jag har träffat många nya människor och verkligen kännt känlorna som brukar beskrivas som kärlek och lycka. Jag har kommit så nära en speciell vän man bara kan komma. Jag kommer alltid att stå vid hennes sida, vad som än händer. Dessvärre finns det många vänner som det känns som jag glider längre och längre ifrån. Jag vill det inte, det bara blir så. På något sätt känns det som om allting kommer vara som förut, men ingenting kommer vara likadant. Om ni förstår vad jag menar. Personligen tycker jag att det ska bli mycket spännande att börja skolan igen, som ännu ett till steg i livet. Men på samma sätt är jag lite rädd för framtiden. Redan nu känner jag nostalgi över det förflutna. Jag säger bara "fantastic seven" vart tog vi vägen? Snacka om skillda vägar.. Andra vänner, såsom "min bästis i laget". Vi har inte träffats på flera månader. Jag undrar bara, är det verkligen så det ska vara? När man växer upp och blir äldre, kan man inte fortfarande få ha kvar det man en gång hade? Gud vad jag virrar till det i min hjärna nu, säkert i era också. Jag vet inte riktigt vad jag ville komma fram till i det här inlägget. Förutom kanske att man ska ta vara på det man har, och att jag just nu känner att vänner nästan är det bästa en människa kan få. Man måste hålla hårt i dem. Ni som är mina vänner, ni vet om det. Tack för det, jag älskar er.